onsdag 31 maj 2017

Hej -då

Jaha, nu har jag gjort min sista dag på Olofsfors bruk. Tänk hur fort tre månaders uppsägning kan gå. Helt otroligt!
Jag har haft en toppendag, på alla sätt och det gör det båd kul och jätte svårt att lämna tillbaka nycklarna och åka därifrån.
SCA från nästan hela Sverige har varit på besök, ca 40 st. Dom hade bokat guidning med avslut i kättingsmedjan med Sebastian R och Mia som visade tillverkningen av kätting.
Det är så fantastiskt kul att guida att jag skulle kunna spricka.
Det som var extra roligt och spännande i dag vara att SCA hade med sig en ljudanläggning. ( eller vad jag ska kalla det) Jag hade en mikrofon och alla som skulle gå med på guidningen hade hörsnäckor.  Jag behövde aldrig höja rösten och även om några gick sakta och kom lite senare till mina stop, så hörde dom vad jag sa. Jag kunde till och med gå med ryggen mot gruppen och peka och berätta vad som låg på höger och vänster sida, för jag var i deras huvud. Så jätte jätte bra.
Sen var det ett supertrevligt gäng, det är sååååååå kul.

Sen hände det något där frasen - men så liten världen är! passade bra in.
En man ur gruppen frågade om jag var från Nordmaling, jo svarade jag.
Ja jag har släkt här sa han.
Jaha, blev mitt svar, vem kan det vara.
P-A Sundbom är min bror. Jag bara nästan skrek, va?? Erica Sundbom är ju min absoluta bästa barndomskompis, jag har sovit många gånger hos din bror.
Världen är bra liten!
Vi tog ett foto tillsammans som jag direkt skickade till Erica. Hon blev också lite förvånad över att se sin farbror och mig på samma kort.

Efter en god lunch med smeden och vällpojken ( som råkade vara en tjej) åkte jag tillbaka till bruket och började packa ihop alla skor som samlats på bruket, guidekläder som är mina, min egna kaffekopp och massa annat smått och gått. Det känns konstigt.
Ännu konstigare blev det när jag gick ner till hyttan för att låsa efter guidningen, det kändes inte bra att gå ut ur min favoritbyggnad och sen innan dagen är slut lämnat bort nycklarna. Hm...

Men samtidigt så känns det jätte skönt att lämna på topp. När man tycker att det är kul, spännande och skoj. Vore ju faktiskt värre att lämna om det bara jävades och allt gick emot en. Så jag är nöjd!
Hej då hyttan!

I morgon är första dagen på mitt nya liv, som 50 årig kvinna mellan två jobb. Undra vilken dörr jag ska knacka på och undra vilken dörr som kommer att öppnas?
I morgon ska jag på anställnings intervju i Umeå. Vem vet, vem vet...








onsdag 10 maj 2017

Jag hoppar snart ut i det okända

I torsdags hade jag mitt sista styrelsemöte med stiftelsen Olofsfors bruksmuseum, i rollen som intendent i allafall. Vem vet, jag kanske dyker upp i en annan skepnad :)

Men jag var faktiskt väldigt låg när jag kom hem, la mig på soffan, hämtmat och där låg jag tills jag skulle gå upp och lägga mig på riktigt. Grinig i humöret och osällskaplig.
Nu hade det inte riktigt bara med styrelsemötet att göra.
Den dagen sken solen, utemöbler började plockas fram, tidigare anställda, styrelseledamöter och aktörer som hyr lokal på bruket samlas kring en kaffekopp utanför byggnadsvårds butiken, solen värmer ansiktet och man känner att säsongen närmar sig med stormsteg.
Säsongen är ju den tid man jobbar för hela året på ett eller annat sätt och när folk börjar röra sig på bruket och man känner att det är nära.....det är en speciell känsla, en stark känsla. Och den känslan fick jag bara försöka trycka undan, eftersom det inte blir någon säsong för mig.
Tro nu inte att jag ångrar min uppsägning eller så, men känslan  "att nu laddar vi upp inför säsong" kommer bara med automatik.
Och när den kommer då får jag kraft att rodda allt som behöver göras, men lust och iver. Jag går på högvarv och det bara händer bra och kreativa saker runt bruket och mig.
Så ..... coola ner och försök komma i normalläge var det jag förste göra på soffan i vardagsrummet.
Hmm.... märkligt som tusan.
Det är inte alltid förnuft och verkligheten går hand i hand med känslorna.

I dag är det sämre väder och jag känner inte samma som i torsdags.
Trygghetsrådet har hört av sig och jag ser verkligen fram emot vad som kommer att hända med mig som arbetslös. Hur går det till att vara arbetslös och med trygghetsrådet i ryggen ? Ingen aning faktiskt....
Så nu är jag ivrig på det! Spännande att se vad som händer

I dag hade jag ett samtal med ordförande i stiftelsen Olofsfors bruksmuseum inför att jag slutar.
Jätte skönt att få vädra tankar och händelser som varit och kommer.

Sen åkte jag till Stefan Markströms ateljé i manufaktursmedjan och vi lekte lite med hans kamera. Kul men fruktansvärt obekvämt. Jag ville  hoppa och det fångade Stefan.

I dag hade jag också mitt sista möte med Alla tiders Nordmaling.  Jag blev avtackad med besked. En fantastisk bok av biblioteket och kulturchefen - svenska möbler ( 640 Sidor) vägde mer än mina barnbarn. Och av Västerbottens museum och gruppen en väldigt rolig parlör handduk med norrländsk uttryck. Jätte fin och jätte tack! Kommer att sakna er !

Nu hoppar jag snart ut i det okända med aptit.