söndag 18 december 2016

Lucia - på Strandholmen och Olofsfors bruk.


På Luciadagen mitt i all förväntan och stress för att få allt på plats och få allt att klaffa, så ringer Anders Wikström från Radion och frågar om jag kan komma till strandholmen och vara med i en radiointervju. Hm.. lite stressigt är det, men ok jag kommer på min lunch och se om jag kan svara på några frågor, svarade jag. Det skulle så klart handla om lucia.
Ilar hem och slänger i mig gröt stående i ytterkläder och vinterskor och åker sen till strandholmen, mitt gamla jobb för övrigt.
Väl inne i foajén så står radiokillen, Marita min gamla chef, Elenor Bodel som också ska bli intervjuad och några boenden på strandholmen.
Direkt jag kliver genom dörren så känner jag mig som hemma, en känsla av -här har jag varit förr och här har jag upplevt många fina stunder och högtider som bla lucia. 
Det sitter några boenden i sittgruppen i foajén och väntar på att ett luciatåg från Kyrkovallens skola ska komma och lussa för dom.
Under tiden så går radiokillen ut i sändning med Elenor Bodel och jag börjar förstå att vi inte bara väntar på luciatåget från kyrkvallens skolan utan också på en lite äldre Lucia från Tallbacken, en tant som gärna tar på sig rollen som senior lucia. Med den informationen stiger spänningen. 
Det börjar strömma till tanter och farbröder som förväntansfullt sätter sig på stolar och vissa använder sina rullatorer som stolar. Och plösligt så kommer senior lucian inrullande i en rullstol med ljus i sin krona. Så vacker hon är, tänker jag nästan lite rörd. 
När jag står där så kan jag inte låta bli att tänka, hur kan vårdjobben ha så dålig status och vara så oattraktivt? Det övergår mitt förstånd. Hur kan detta jobb inte vara det mest fantastiska jobb man kan ha.
Tänk att få ta hand om de människor som byggt upp det samhälle, det Sverige vi lever i, som kämpat på ett eller annat sätt för att vi skulle få det bra.
Tänk att ha ett jobb där du får lyssna på människor som berätta om sina liv och får hör hur de ser på den utveckling som varit. Att få förgylla deras tillvaro och vara en del av deras liv.
Eller att få vara deras förlängda arm, som många behöver när man blivit äldre och inte kan klara allt själv, uttrycka sig, klä sig, äta, utan blir beroende av samhället.  Tänk att få vara den personen, den som vårdar, lyssnar och den som får världen att blir lite bättre. Jag saknade plötsligt mitt gamla jobb och alla fantastiska människor som både jobbar och bor på Strandholmen. 

Väl tillbaka på Olofsfors bruk, så fortsätter förberedelserna inför kvällen - Sveriges kallaste lucia. 
Och vilken kväll det blev. Så fint! 
Sång, känsla, stämning ...ja allt var på plats. Även en otroligt stor publik, jag jätte jätte glad för alla ni som kom och hoppas att ni kände samma som jag. 
Kylan har jag redan glömt. 








torsdag 1 december 2016

Sökte en berättelse, hittade Lennart Olofsson.

Här sitter jag nu i sista sekund och försöker hitta en bra julhistoria att berätta på Lucian. Jag har redan gjort försöket att beställa en bok om Jul spökberättelser som jag tänkte kunde passa bra in i hyttan och på lucia. Den boken biter inte fast alls, vill inte berätta den. Så nu sitter jag på nätet och goolar berättelser Olofsfors bruk, hittar inga bra historier. Men då plötsligt dyker en fotoblogg upp och Lennart Olofsson kommer fram på två bilder.
Den mannen fattas verkligen Olofsfors bruk.
Jag säger inte att vi som jobbar här nu inte gör ett bra jobb eller inte hör hit. Men det fanns ett speciellt band mellan bruket och Lennart får jag en känsla av. Han älskade att berätta Olofsfors historia och när han skull träna upp mig sa han, du kommer också att älska det här om ett tag.
Å så blev det, för det gör jag verkligen.
Men jag tänkte verkligen på inskolningen att jag kommer aldrig att komma ihåg allt det Lennart säger eller berätta med en sådan inlevelse. Det vet jag fortfarande inte om jag gör, men berättelsen  har blivit min och jag älskar den. Ibland känns det som Lennart sitter på min axel när jag guidar och förmedlar känslan till mig.
Ja, man blir både glad och ledsen när man ser bilderna. Jag blir glad över att fått jobb med och lärt känna Lennart och allt han har gjort för bruket, jag blir ledsen över att inte få sitta med honom nu och diskutera Olofsfors bruk med 5 år arbetslivserfarenhet i ryggsäcken. Även prata om hur bruket kan slukar en men hull och hår som det har gjort och nya Olofsfors bruk, För allt förändras, nya tider kommer och det gamla blir historia. Vad skulle han säga? Vad skulle han tycka?
Jag skulle kanske inte lyda allt han sa, för när jag började som intendent här år 2012 gjorde jag vissa förändringar som inte Lennart gillade. Men jag trodde stenhårt på dom och gjorde som jag tyckte. Lennart kom sen upp på nya kontoret och sa, så himla bra det blev. Tur du inte lyssnade på mig.
Men han hade en stark åsikt och var en rolig diskussions partner.
Sen finns det massor av frågor som jag skulle vilja få svar på, hur resonerade ni gällande det här? Vad var orsaken till denna händelse? Vem rår om den här prylen eller var kommer den ifrån ?
Jag har faktiskt varit några gånger på Lennart grav och berättat hur det går här på bruket. Blev en liten stressig tillställning då jag en av gångerna hade med mitt barnbarn som gärna ville plocka blommorna på graven.
Men jag är helt övertygad om att han finns närvarande här och följer det som händer, både med glädje och sorg.

Obs
Har även pratat med hans dotter Sanna Storeng om att det är ok att lägga ut bilderna - absolut sa hon.