Åsas tankesmedja: I dag var känslan tydlig

Mitt jobb är verkligen speciellt. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag har skrivit det i denna blogg eller sagt det högt, men det är verkligen så. Ta bara i dag då jag skulle gå till bagarstugan för att hämta nyckeln som Erika Tjernström hängt är på en spik efter hon plockat bort sina saker efter tunnbröds bakning.
Tänk här går jag på samma väg som smedsfruarna, smederna och andra arbetare på Olofsfors bruk har gått för att komma sig till sitt arbetslag, ner till tvättstugan eller till ladugården. Hela byn andas historia och den riktigt hoppar på en där man går. Det känns ...jag hur ska jag beskriva det? Det känns mäktigt, märkligt och jag känner mig privilegierad som får lära känna brukets historia och får arbeta här.
Tro inte nu att det bara är en dans på rosor, nä absolut inte. Jag har aldrig slitit så hårt och gett så mycket av mig själv för att få det att funka, som på det här jobbet. Släppa allt vad arbetstider, arbetsbeskrivning och jobba på rutin heter. Jag får lära mig något nytt nästan jämt.
Men att gå omkring här, när jag som i dag ska hämta nyckel från bargarstugan eller lämna post vid gamla handelsboden i den gula postlådan som är uppsatt där. Då tycker jag att det är fantastiskt att allt står kvar och jag...Åsa Lindström får gå här och andas in historien i mina lungor.
Ja, man blir nästan religös.
Olofsfors bruk är väldigt vackert och jag blir så glad när jag lyckas förmedla till guidegrupper eller andra besökare, lite av det jag ser, lite av det jag känner och att dom lämnar bruket med känslan av att - detta var en tidsresa.
Jag kan ibland tänka, men är det inte dax att byta arbetsplats. Det kanske är nu någon annan ska ta över och driva bruket framåt med ny eller annan energi.
Men i dag var känslan tydlig - jag är inte klar. Jag måste få vara här ett tag till. Och jag kan faktiskt inte säga vad den känslan bygger på, annat än ren kärlek till platsen och till alla som bott och verkat här.