lördag 11 november 2017

Spöken och änglamusik i Luleå

Sitter nu på med en kopp kaffe framför tv:n och försöker smälta dagarna jag haft i Luleå, torsdag till fredag ( lunch till lunch möte)
Folkrörelsenätverket - Borlänge, Gävle, Luleå, Sundsvall, Umeå och Östersunds arbetarkommuner träffas och slår sina kloka huvuden ihop. Kan lova, Oj så mycket klokt, bekräftande, tänkvärt som har kommit ut :) och så många nya bekantskaper som knyts. Mycket nöjd över att få ingå i denna grupp och väldigt nöjd med dagarna.
När första dagen hade gått och vi checkat in på vårt hotell, hade vi från Umeå bestämt att träffas en kvart före i foajén innan vi skulle gå till restaurangen där vi skulle äta middag.
Jag blev klar tidigt och tänkte att jag går ner och sätter mig och väntar. Satte mig i en grupp med ganska udda och häftiga fåtöljer . Efter bara en liten stund kommer en äldre, mycket stilig herre in med en medelådersman i sällskap. Dom gick med raska steg mot fåtöljgruppen där jag satt, den äldre herren tog en pall och sa - hoppas du gillar musik, för nu kommer vi att spela. ( Det stod en flygel där) Det går väldigt bra svarade jag.
Den äldre herren sätter sig bredvid mig och sen ....ja.. sen fick jag en fantastisk musikupplevelse. Jag satt helt förtrollad och lyssnade på stycke efter stycket. Jag blev tvungen att fråga - vilka är ni? Varför spelar ni här ?
Lång historia svarar herren, ( Inte gud, den äldre herrn) Man skulle bygga om flygen till ett bord och jag som medborgare vägrade. Så ska du skriva en recension om hotellet, glöm inte nämna den fantastiska flygen. - Lovar, blev mitt svar. Den äldre herren fortsatte - tänk att jag fått domkyrkans organist att spela på en hotellbar. Jag har dragit honom i fördärvet :) Han fick torka sina tårar titt som tätt pga av den otroliga känsla som mannen spelade med.
Mitt sällskap från Umeå droppade in och vi fick njuta av FANTASTISK musik.
Oväntat! Såg det inte komma.

Efter en god middag och trevligt sällskap så gick vi tidigt i säng. Jag ringde några samtal hem och tittade på dagens anteckningar.
La mig och somnade.
Vaknade kl 00.30 eller 01.30, minns inte riktigt, av att en lampa i hallens garderob började tok blinka. Vaknade väldigt rädd och fattade ingenting av vad som hände, stod dörren öppen och släppte in ljus i en blinkande  rytm ? Stod någon med en ficklampa? Vad hände...livrädd försökte jag i mörkret tända sänglampan, hittade inte knappen och rädslan ökade. Tillslut blev jag tvungen att slå på mobilens lampa för att hitta lysknappen på sänglampan. Jag klev upp och tittade i hallen, lampan i garderoben hade fått spunk, men det gick inte att släcka den lampan. Jag stänge garderobsdörren som stod lite öppen. La mig, det fortsatte blinka och tillslut började det lysa upp i nästan samma takt vid skrivbordet. Jäkligt olustigt, i ett gammalt hotell, mitt i natten, helt själv. Jag gick upp igen och insåg att datorn börjat blinka???? Tog den och slängde den under kuddarna i sängen. Det fortsatte blinka både under kudden och i garderoben, men började känna mig lite lugnare och lite mindre rädd.
Somnade tillslut om efter många om och män och på morgonen var det inga lampor som blinkade.

Lite trött efter nattens aktivitet, så fick vi på fredag morgon träffa Luleås kommunalråd Niklas Nordström, under rubriken " Nyckeln till god kommunikation" Mycket bra information, diskussion och många skratt.
Jag är mycket nöjd med dagarna i Luleå och deras fantastiska värdskap.
Applåd till Luleå!




Markus Wargh, Luleå domkyrkans organist, som spelade 



onsdag 1 november 2017

Jag kände mig som en polis

Nu när det börjar bli lite regn och slask ute, tänkte jag att jag behövde en ny jacka. Jag går ju mellan tågstationen och arbetsplatsen i ur och skur. Många av mina ytterplagg är av material som suger åt sig regn.
Sagt och gjort, på en sportaffär hittade jag en bra jacka som tål lite hårdare klimat.
Några dagar senare var jag på ICA i Nordmaling med min dotter och hade min nya jacka på.  Före oss i kön stod två poliser som inhandlade lite lunch.
Det kändes plötsligt som om jag hade köpt en polisjacka, fast utan polismärken, tyckte jag kände mig lite som poliserna framför oss.
När det var våran tur och poliserna hade lämnat byggnaden, sa jag till min dotter lite tyst.
- Jag känner mig som en polis i den här jackan.
Min dotter tittade frågande och storögt på mig.
- Mamma du ser verkligen inte ut som en polis, långt ifrån.
Nähä, detta blev ett typiskt exempel på när tanken inte överensstämmer med verkligenheten, hon plockade snabbt ner mig på jorden igen min dotter. Tänk vad kläder kan få en att känna.
Men i dag har jag faktiskt varit på möte med  bla Polisen, å efter att ha hört hur dom jobbar i Umeå så skulle  jag med stolthet vara deras kollega, kan inte med säkerhet säga att dom skulle vara lika glada, men....


Allvarligt talat; I dag på förmiddagen så diskuterades tryggheten i ett växande Umeå  med Anders Ygeman (S) riksdagsgruppens ordförande - tidigare inrikesminister- samt polisen och UmeBRÅ. Mycket bra samtal och dom gör ALLA ett fantastiskt jobb med att hålla Umeå tryggt.  Det är verkligen många personer, organisationer och tjänstemän som behövs för att göra ett område, samhälle eller en stad tryggt.
Allt från att planera byggandet i kommunen till att ha ett aktivt föreningsliv i stan, från Polis till nattvandrare osv.
Alla behövs och alla kan verkligen göra skillnad, bara vi samarbetar och samtalar med varandra.



Anders Ygeman i diskussion med Polisen 

Vävens helt otroliga toaletter

God arbetslunch

torsdag 26 oktober 2017

Får snusa på historiska vingslag vid posthämtning

Nu är jag inne på min femte vecka på mitt nya jobb. Och ....det känns bra. Saker och ting falla ner och placera sig rätt, men otroligt mycket faller på sidan och jag kämpar med att plocka ihop och plocka upp saker.
Ibland får jag samma känsla som när jag jobbade på Olofsfors bruksmuseum, man blir aldrig fullärd och det blir aldrig rutin, för hela tiden förändras saker.
Och det är något jag skönt med det.
Världen ändras, partiet ändras, besluten är olika, nya S-föreningar bildas, nya socialmedier tillkommer, frågorna varierar ständigt. Så även om jag om ett år känner att jag har koll på mycket mera, så tror jag att arbetsuppgifterna ständigt kommer att förändras och man får alltid vara på tå.      ( likt en ballerina) Utmanande värre.
Men...jag har hittat ett ställe där jag verkligen känner mig som hemma och när jag går där känner jag mig hel och med total koll.
Varje morgon när vi ska hämta posten/ tidningen så går vi till  informationen här på I20 området. Där hänger dessa fantastiska bilder och det finns två montrar med gamla kläder. Detta är hemma plan för mig! Känslan blir så bekant, bilderna känns så bekant och det känns att jag har levt dagligen i Sveriges historia i minst 5,5 år.
Jag ler med automatik när jag kommer in, måste nog förklara för tjejerna i informationen någon dag, så dom inte tror jag är galen. 
Arbetarrörelsen som funnits sedan slutet på 1800-talet har ju producerat mängder av gamla fina bilder till våra arkiv, tror jag ska börja klä kontoret.
Men först och främst ska jag skaffa en whiteboard, där jag kan skriva upp alla bitar jag plockar upp från marken och alla bitar som faller. Livet blir så mycket enklare med en Whiteboard ! Det var en av de saker jag lärde mig av Stina Haglund under våra år tillsammans.

I kväll har jag gjort mitt tredje S-förenings besök, Gimonäs -Carlshems S-förening med Ari Leinonen i spetsen. Jag var Såå glad efteråt. Helt underbart gäng, kassören gillade att baka tårta ( Not), unga och gamla, engagerade och bara så bra gäng. Efter styrelsemötet hade dom ett öppet möte med Peter Vigren ( gymnasienämndens ordförande) , med ännu fler fantastiska människor som jag fick hälsa på.



Jag skulle verkligen har låtit honom stå rakt om jag fick bestämma.
Känns inte bra att han får säcka ihop, men fin dräkt. 

fredag 29 september 2017

" Det ligger inte riktigt i min natur att be gråsten om ursäkt"


Nu har det snart gått två veckor på mitt nya jobb. Å jag måste säga att det känns så jäkla roligt, jag är så glad att jag fick den här möjligheten. Jag lägger bit för bit i mitt nya livspussel och snart har jag alla kantbitarna på plats, eller ramen rättare sagt.

Efter två veckor känner jag mig bekväm med att åka tåg till jobbet, man får rutin på vilket tåg som oftast är fullt, hur lång tid man behöver på sig för att ta sig till stationen från kontoret, var på tåget det är obokningsbara sittplatser, vilka personer som åker vilka tåg. Vill jag prata med Eva Lindau tar jag 08.22 tåget, vill jag titta på när Klas Göran Sahlén sover, då är det 06.52 som gäller, men har jag kvällsmöten då blir det bil.  Både för att jag oftast ska ha med mig massa saker till mötet och för att jag vet inte när mötet blir klart, vill inte vänta två timmar till nästa tåg/ buss går.

Har även fått lite rutin på när matlåda är bäst och när det är enklast att äta ute, även vilken plats jag trivs bäst på i restaurangen på stadshuset. 
Vet vilka vägar som är bäst att gå för att komma på kontoren, de olika parkeringsplatserna vi har på Umestan, var slänger vi sopar, hämtar och lämnar posten, vart man uppdaterar sitt dörrkort på stadshuset m.m.

När dom här bitarna faller på plats, så är det så mycket enklare att fokusera på arbetsuppgifterna och alla människor som jag kan kalla mina kollegor och samarbetspartners.
Det är många! Väldigt många!
Jag som älskar människor i alla olika åldrar, former, ursprung, människor med olika egenskaper och uttryckssätt trivs som fisken i vattnet.

I veckan har jag och Christer Lindvall haft träff med alla andra partier angående valstugorna inför valet 2018, varit med på fullmäktige, riggat vår monter på seniormässan Nolia (även bemannat) varit sekreterare på repskapsmötet, så nu ska jag bara få till protokollet så justerarna kan göra sitt.
I love it!
p.s
Roligaste kommentaren på fullmäktige av Christer Lindvall ( S) - Det ligger inte riktigt i min natur att be gråsten om ursäkt. ( diskussionen var om Apberget)








Sverker Olofsson som konferenser på seniormässan Nolia 






fredag 22 september 2017

Från ministerbesök till tårtkalas

Nu har snart första veckan på mitt nya jobb gått och jag känner mig glad, hoppfull och förväntansfull. Det är fruktansvärt mycket att sätta sig in i och framför allt - att ta sig in i. Dator, telefon, dörrar, webbshop, kopiatorn, mail och sist men inte minst, i kollegors medvetande.
Många handskakningar har det blivit den här veckan, många nya ansikten att sortera i en verklighet och klura ut hur just han/ hon och jag ska jobba tillsammans.
Veckan började med gruppstyrelse, där mötet avslutades med en sång till Peter Olofsson                     ( partikamrat)  som fyller 50 år och är ute på resa.  Alla som känner mig vet vad jag tycker om att sjunga, kan lova att det avspeglades på sångfilmen.
Hela måndagen var jag på stadshuset och Lena Sandlin tog verkligen hand om mig på bästa sätt. Man känner sig både välkommen och efterlängtad. Kallas värdskap!
Tisdagen så började jag att fixa behörigheter till alla dörrar osv på pari expeditionen och ordna på mitt kontor där.
Och på expeditionen har vi nästa fantastiska människa, Ewa Ögren. Helt makalös spindel i nätet, hon vet ALLT och är så fruktansvärt snäll att man nästan skäms. Tack för att du är bäst och finns där för alla, inklusive mig.

Vet inte varför, men på mitt skrivbord satt Anna Kinberg Batra !  Hon fick sitta där några dagar men nu har jag flyttat på henne, inte kastat bort eller så, men flyttat henne.
Onsdagen så fick vi budget information av Annika Strandhäll vår socialförsäkringsminister och sen var vi på stan och delade ut 100 st rosor som jag hämtat på Buketten.
Passade även på att titta på hur valstugorna ska stå nästa år, ( Rådhustorget) den ansökan ska skickas in strax och nästa vecka är det möte med alla andra partier om placering osv
Torsdag kväll så var det AK styrelse, hemma vid 22.00. Men det gick väldigt bra eftersom min son kommit hem på besök från Stockholm och då blir man pigg och glad över att se honom.
Dagen i dag har gått ut på att sortera, strukturera i papper och pärmar och försöka få grepp om nästa vecka.
PHU!
Det är spännande som tusan.

Sen har vi också tackat av Gunilla Lundgren som gör sin sista arbetsdag i dag för Socialdemokraterna och distriktet. Det är väl ändå typisk att vi bara hann jobba en vecka tillsammans. Jäkla skit!
Och en vecka där hon avslutar allt och jag försöker komma mig in i allt, så det har inte varit en vanlig vecka.
Vi jobbade tillsammans förr i tiden på kommunal Västerbotten och det skulle ju vara så kul att få göra det igen. Men...vad gör man. 1 vecka fick vi i alla fall. Men våra vägar kommer att korsas i rörelsen, det är jag helt säker på.

När jag och Stefan Hagström, en kollega, gick till tåget och fick vi sällskap av en kille som skulle samma väg som vi. När han insåg att vi jobbat åt socialdemokraterna så började han genast diskutera sin livssituation och hur han tyckte pengarna skulle fördelas, otrolig kille.
Jag måste bara säga att Stefan förde detta samtal på ett så fantastiskt sätt och tog sig verkligen tid, även om vi stressade mot tåget. Fick även med sig en fundering eller rättare sagt ett ev problem som killen lyfte. Blev glad i hjärtat över samtalet som jag fick lyssna till och det är dessa samtal som gör skillnad. Bägge fick med sig något att fundera på.

Skönt med helg, men jag gruvar inte till måndag.

Socialminister Annika Strandhäll 

Gunilla Lundgren, bredvid den fantastiska blomman hon fick av Ewa Ögren och Harriet Hedlund.
Fina fina Gunilla 

Grymt goda tårtor festade vi på, vi sprättade faktist den rosa också. 


Anna Kinberg Batra som jag försiktigt flyttat på. Hon har blivit hanterad våldsamt nog tycker jag. 

lördag 2 september 2017

Agitatorn som gick sin egen väg


I dag har jag varit på löneförhandling på den tjänst som jag sökt och nu också fått.
Tjoho!
Jag börjar som ombudsman / politiskt sekreterare för socialdemokraterna i Umeå den 18 september.
Som ombudsman arbetar jag med frågor som rör socialdemokraterna i Umeås verksamhet, med särskilt fokus på rörelsen och utåtriktat arbete.
En av de viktigaste uppgifterna är att bistå arbetarkommunens ordförande och styrelsens arbete i partiverksamheten och dess utveckling. Ansvarar för att medlemmar och föreningar får bästa förutsättningar att delta i olika verksamheter som ex politiska kampanjer, första majfiranden och andra utåtriktade aktiviteter som innebär dialog med Umeborna.
Det känns såå bra och så fruktansvärt spännande, roligt, utmanande, klurigt och nervpirrigt att få kasta sig rakt in i valrörelsen.
Hur kan jag hjälpa till att skapa ett framtidsorienterat socialdemokratiskt parti i Umeå?
När jag skriver ner det så här så kan man lätt få hicka och andnöd.
Men det känns också så bra och väldigt tryggt att få Ewa Ögren och Lena Sandelin som mina närmsta kollegor, förutom hela rörelsen så klart. Och om jag tidigare haft lite snålt om arbetskollegor, så får jag nu desto fler att kampa ihop med.
Vi ska ju faktiskt skapa detta tillsammans!
Jag kommer att ha två "kontor" ett på stadshuset och ett på partiexpeditionen, eftersom jag jobbar 50% som ombudsman och 50% som politisk sekreterare. ( två par nya skor på varje kontor, ett måste.
Tack Hans Lindberg och Harriet Hedlund för i dag! ( i går)

Jag kommer ju senast från den historiska världen som intendent på Olofsfors bruk, så det finns ju ett naturligt intresse för historia. Och arbetarrörelsen har en lång och väldigt intressant historia bakom sig, många människoöden och berättesler. Hur får jag med detta i dagens politiska arbete?

Och som av en händelse kom det i slutet på augusti ut en bok om en kvinna som hette Kata Dalström. Hur kom det sig att en överklassflicka från Bergslagen , den konservative ingenjör Dalströms hustru och mamma till sju barn, mot familjen och släktens vilja tog beslutet att bli socialdemokrat?
Inledningen på boken ser ni nederst i inlägget.
Det är så bra bra sammanfattning om vad människor i dag också söker.

Det var ett gång ett land där människor trodde och hoppades att det skulle bli bättre. Materiellt förstås - för många var mycket fattiga - men drömmarna om framtiden handlade också om rättvisa, om jämlikhet mellan män och kvinnor, om människors möjlighet att höja sig andligt och moraliskt, om social gemenskap och människokärlek - med att annat ord: om solidaritet.

Årtionden runt förra sekelskiftet har kallats de moraliska utopiernas tidevarv. De fann sina män och kvinnor, människor som tog till sig de nya idéerna, knådade dem och förde dem vidare, ofta under stort motstånd från samhällets makthavare. En kvinna som tiden fann hette Kata Dalström och om henne kommer den här boken att handla om. 

Nu har jag sjutton dagar på mig att läsa ut boken och ladda upp för en ny epok i mitt liv.
Jag känner mig hoppfull om ett spännande år, nya bekantskaper, nya erfarenheter och nya skor.
Ska man börja vandra på en ny väg, se till att ha bra på fötterna !






fredag 25 augusti 2017

Plötsligt händer det


Ja, nu har det snart gått tre månader sedan jag slutade på Olofsfors bruk, mycket har verkligen hänt och saker fortsätter att hända. Men en sak är säkert, det har varit svår är att släppa bruket. Vet inte om jag gjort det än, men jag verkligen är på god väg. 
Jag kan säga att jag behövt dom här månaderna att bli bara Åsa igen, man har som varit ett med bruket i 5,5 år, så skilsmässan var inte helt enkel. Sen råkade jag ju fylla 50 år just när jag slutade, så att efter resan till Grekland som jag gjorde med barn, barnbarn och alla respektive blev det lite kidnappningar både här och där av polare, syskon osv. Fantastiskt kul! En kidnappning blev ju tom Youtube film, helt otroligt. Sen var det mer än en avtackning från jobbet också, fantastiskt kul. Både medarbetare, bruksgruppen, guider, m.m. och styrelsen. 

Sen när allt lugnat sig lite så får man börja fundera, vad vill jag göra. Starta eget? Bli anställd? Vad vill jag söka för jobb? Hur kan något jobb matcha Olofsfors bruk. Ska jag kanske läsa en kurs? 
Jag har sökt flera jobb, men verkligen inte känt att det varit helt rätt. Jag hamnar så lätt i ett administrations träsk, förstå mig rätt nu. Inget fel på kontorsjobb, de senaste 10 åren ( minst) så har jag haft kontorsjobb men dom har varit kombinerade med något kreativt, träffat folk, informerat, guidat , utställningar, byggt shop osv. Så om jag ska trivas ( tror jag ) så måste det finnas kreativitet, variation och klurigheteter. 
Det verkar inte helt enkelt, dom jobben växer inte på träd.

Men nu tror jag det har hänt!!!
Jag har varit på anställningsintervju och en kompletterande träff, så nu har vi bara löneförhandlingen kvar. 
Det känns otroligt spännande, utmanande, och samtidigt lite hemtamt och jävligt kul. Kände mig som ett barn på julafton när jag fick beskedet. Ni vet den där känslan då man inte kan stå still, man skulle helst bara vilja springa runt och skratta, skruva upp musik på hög volym och bara studsa. 
Men som gammal facktant så är inget klart förrän man skrivit på ett avtal. Så......men så här nära har jag inte varit ett nytt jobb. 
Och alla dessa miner ( fotot nedan) kommer mina ny kollegor att få vänja sig vid. 
Ledsen, men så är det. 
Vissa bilder ser faktiskt ut som dom är tagna från mitt nya jobb...haha.



onsdag 31 maj 2017

Hej -då

Jaha, nu har jag gjort min sista dag på Olofsfors bruk. Tänk hur fort tre månaders uppsägning kan gå. Helt otroligt!
Jag har haft en toppendag, på alla sätt och det gör det båd kul och jätte svårt att lämna tillbaka nycklarna och åka därifrån.
SCA från nästan hela Sverige har varit på besök, ca 40 st. Dom hade bokat guidning med avslut i kättingsmedjan med Sebastian R och Mia som visade tillverkningen av kätting.
Det är så fantastiskt kul att guida att jag skulle kunna spricka.
Det som var extra roligt och spännande i dag vara att SCA hade med sig en ljudanläggning. ( eller vad jag ska kalla det) Jag hade en mikrofon och alla som skulle gå med på guidningen hade hörsnäckor.  Jag behövde aldrig höja rösten och även om några gick sakta och kom lite senare till mina stop, så hörde dom vad jag sa. Jag kunde till och med gå med ryggen mot gruppen och peka och berätta vad som låg på höger och vänster sida, för jag var i deras huvud. Så jätte jätte bra.
Sen var det ett supertrevligt gäng, det är sååååååå kul.

Sen hände det något där frasen - men så liten världen är! passade bra in.
En man ur gruppen frågade om jag var från Nordmaling, jo svarade jag.
Ja jag har släkt här sa han.
Jaha, blev mitt svar, vem kan det vara.
P-A Sundbom är min bror. Jag bara nästan skrek, va?? Erica Sundbom är ju min absoluta bästa barndomskompis, jag har sovit många gånger hos din bror.
Världen är bra liten!
Vi tog ett foto tillsammans som jag direkt skickade till Erica. Hon blev också lite förvånad över att se sin farbror och mig på samma kort.

Efter en god lunch med smeden och vällpojken ( som råkade vara en tjej) åkte jag tillbaka till bruket och började packa ihop alla skor som samlats på bruket, guidekläder som är mina, min egna kaffekopp och massa annat smått och gått. Det känns konstigt.
Ännu konstigare blev det när jag gick ner till hyttan för att låsa efter guidningen, det kändes inte bra att gå ut ur min favoritbyggnad och sen innan dagen är slut lämnat bort nycklarna. Hm...

Men samtidigt så känns det jätte skönt att lämna på topp. När man tycker att det är kul, spännande och skoj. Vore ju faktiskt värre att lämna om det bara jävades och allt gick emot en. Så jag är nöjd!
Hej då hyttan!

I morgon är första dagen på mitt nya liv, som 50 årig kvinna mellan två jobb. Undra vilken dörr jag ska knacka på och undra vilken dörr som kommer att öppnas?
I morgon ska jag på anställnings intervju i Umeå. Vem vet, vem vet...








onsdag 10 maj 2017

Jag hoppar snart ut i det okända

I torsdags hade jag mitt sista styrelsemöte med stiftelsen Olofsfors bruksmuseum, i rollen som intendent i allafall. Vem vet, jag kanske dyker upp i en annan skepnad :)

Men jag var faktiskt väldigt låg när jag kom hem, la mig på soffan, hämtmat och där låg jag tills jag skulle gå upp och lägga mig på riktigt. Grinig i humöret och osällskaplig.
Nu hade det inte riktigt bara med styrelsemötet att göra.
Den dagen sken solen, utemöbler började plockas fram, tidigare anställda, styrelseledamöter och aktörer som hyr lokal på bruket samlas kring en kaffekopp utanför byggnadsvårds butiken, solen värmer ansiktet och man känner att säsongen närmar sig med stormsteg.
Säsongen är ju den tid man jobbar för hela året på ett eller annat sätt och när folk börjar röra sig på bruket och man känner att det är nära.....det är en speciell känsla, en stark känsla. Och den känslan fick jag bara försöka trycka undan, eftersom det inte blir någon säsong för mig.
Tro nu inte att jag ångrar min uppsägning eller så, men känslan  "att nu laddar vi upp inför säsong" kommer bara med automatik.
Och när den kommer då får jag kraft att rodda allt som behöver göras, men lust och iver. Jag går på högvarv och det bara händer bra och kreativa saker runt bruket och mig.
Så ..... coola ner och försök komma i normalläge var det jag förste göra på soffan i vardagsrummet.
Hmm.... märkligt som tusan.
Det är inte alltid förnuft och verkligheten går hand i hand med känslorna.

I dag är det sämre väder och jag känner inte samma som i torsdags.
Trygghetsrådet har hört av sig och jag ser verkligen fram emot vad som kommer att hända med mig som arbetslös. Hur går det till att vara arbetslös och med trygghetsrådet i ryggen ? Ingen aning faktiskt....
Så nu är jag ivrig på det! Spännande att se vad som händer

I dag hade jag ett samtal med ordförande i stiftelsen Olofsfors bruksmuseum inför att jag slutar.
Jätte skönt att få vädra tankar och händelser som varit och kommer.

Sen åkte jag till Stefan Markströms ateljé i manufaktursmedjan och vi lekte lite med hans kamera. Kul men fruktansvärt obekvämt. Jag ville  hoppa och det fångade Stefan.

I dag hade jag också mitt sista möte med Alla tiders Nordmaling.  Jag blev avtackad med besked. En fantastisk bok av biblioteket och kulturchefen - svenska möbler ( 640 Sidor) vägde mer än mina barnbarn. Och av Västerbottens museum och gruppen en väldigt rolig parlör handduk med norrländsk uttryck. Jätte fin och jätte tack! Kommer att sakna er !

Nu hoppar jag snart ut i det okända med aptit.


tisdag 18 april 2017

Tempo och variation- det är min melodi.

Efter en vecka ledig där jag lunkat på i hemmets trygga vrå, så kom jag i går tillbaka på brottsplatsen.
Å vilken rivstart.
Smeden ringde - kan du gå till blåsmaskinen och mäta stocken? hm...dagen till ära kjol, strumpor och kappa. Jo visst!
Sprätta post och börja betala räkningar som kommit under veckan som gått. Rolf Eriksson dyker upp på kontoret och vi konstaterade att vi fått bokslutet på BW stiftelse, scanna och skicka iväg till SEB för utbetalning.
Sören ( medarbetare) dyker upp och säger vi har ett problem, jag har dubbelbokat mig, kan du ta Bo porten som kommer hit vid 11. Japp om du går och mäter stocken. Sagt och gjort vi bytte arbetsuppgifter.
Steen  dyker upp och ger mig information om byggnadsvårdsdagen den 20 maj och funderar på en affisch. Mailar till medborgarskolan informationen, som vi samarbetar med.
Bo porten dyker upp med Jorma hack i häl. ( dom råkade komma samtidigt) Fixar så att Bo porten kommer in i de lokaler dom ska titta på, funderar vad Jorma vill. Fastighetsbeteckning på en plats, letar en karta samtidigt som Jorma ringer kommunen. Sen fixar vi också ett avtal som legat för underskrift länge nog.
Jag åker iväg och fixar flyttkartonger då jag ska plocka ihop " min" lilla shop. När jag kommer tillbaka kommer Rolf tillbaka som glömt en pärm och vi börjar prata om en ränta, är den betald? För att inte detta ska bli glömt framöver under en övergång, lägger jag in alla betalningar för i år. Lite mindre för Rolf att tänka på, som ska ta över fakturering, löner, bokföring osv .
Åker iväg på lunch och passar på att fixa men blommor till en i styrelsen som behöver en omtanke i en svår stund.
Kliver ur bilen på jobbet och springer på Bo Adolfsson, Vk annonsförsäljning. Snacka lite....
Väl tillbaka på kontoret igen så dyker det upp besökare som frågar efter både byggnadsvårdsbutiken och garnaffären som var här. Förklarar läget.
På tisdag ska jag hålla i en guideutbildning, börjar fundera på material, dagordning osv.
Plötsligt så knackar det på dörren och där stå en som ska vara med på utbildningen, en dag för tidigt.
Han fick som straff dricka kaffe med mig.
Går en stund till så knackar det igen på dörren, där står Stefan Markström och vill säga hej på dig.
Sätter mig sen ner för att skriva ut lite fakturor....men se det var inte så enkelt som det brukar. Fick fundera ordentligt innan jag hittade en rad som gömt sig som gjorde det omöjligt att fakturera. Kontakta hantverkare som sålt sina alster min lilla shop, att jag plockat ihop och dom får hämta det som är kvar. ( ont i hjärtat gör det när jag monterar ner min lilla shop)
Sprang in i museet för att åter igen kolla på de nya hyllorna vi satt upp i köket där, hur mycket måste ställas dit för att det ska se bra ut i sommar. Hm.....
Oj vad jag älskar denna spridning på arbetsuppgifter, verkligen! Var hittar jag ett sådant jobb?
Där man slängs mellan praktiska uppgifter, kontorsjobb, möta människor, fixa med event, utbilda osv. PÅ en dag! Kul kul kul
Kan bara konstarea att jag gillar tempo och variation.




Lägg till bildtext