lördag 2 september 2017

Agitatorn som gick sin egen väg


I dag har jag varit på löneförhandling på den tjänst som jag sökt och nu också fått.
Tjoho!
Jag börjar som ombudsman / politiskt sekreterare för socialdemokraterna i Umeå den 18 september.
Som ombudsman arbetar jag med frågor som rör socialdemokraterna i Umeås verksamhet, med särskilt fokus på rörelsen och utåtriktat arbete.
En av de viktigaste uppgifterna är att bistå arbetarkommunens ordförande och styrelsens arbete i partiverksamheten och dess utveckling. Ansvarar för att medlemmar och föreningar får bästa förutsättningar att delta i olika verksamheter som ex politiska kampanjer, första majfiranden och andra utåtriktade aktiviteter som innebär dialog med Umeborna.
Det känns såå bra och så fruktansvärt spännande, roligt, utmanande, klurigt och nervpirrigt att få kasta sig rakt in i valrörelsen.
Hur kan jag hjälpa till att skapa ett framtidsorienterat socialdemokratiskt parti i Umeå?
När jag skriver ner det så här så kan man lätt få hicka och andnöd.
Men det känns också så bra och väldigt tryggt att få Ewa Ögren och Lena Sandelin som mina närmsta kollegor, förutom hela rörelsen så klart. Och om jag tidigare haft lite snålt om arbetskollegor, så får jag nu desto fler att kampa ihop med.
Vi ska ju faktiskt skapa detta tillsammans!
Jag kommer att ha två "kontor" ett på stadshuset och ett på partiexpeditionen, eftersom jag jobbar 50% som ombudsman och 50% som politisk sekreterare. ( två par nya skor på varje kontor, ett måste.
Tack Hans Lindberg och Harriet Hedlund för i dag! ( i går)

Jag kommer ju senast från den historiska världen som intendent på Olofsfors bruk, så det finns ju ett naturligt intresse för historia. Och arbetarrörelsen har en lång och väldigt intressant historia bakom sig, många människoöden och berättesler. Hur får jag med detta i dagens politiska arbete?

Och som av en händelse kom det i slutet på augusti ut en bok om en kvinna som hette Kata Dalström. Hur kom det sig att en överklassflicka från Bergslagen , den konservative ingenjör Dalströms hustru och mamma till sju barn, mot familjen och släktens vilja tog beslutet att bli socialdemokrat?
Inledningen på boken ser ni nederst i inlägget.
Det är så bra bra sammanfattning om vad människor i dag också söker.

Det var ett gång ett land där människor trodde och hoppades att det skulle bli bättre. Materiellt förstås - för många var mycket fattiga - men drömmarna om framtiden handlade också om rättvisa, om jämlikhet mellan män och kvinnor, om människors möjlighet att höja sig andligt och moraliskt, om social gemenskap och människokärlek - med att annat ord: om solidaritet.

Årtionden runt förra sekelskiftet har kallats de moraliska utopiernas tidevarv. De fann sina män och kvinnor, människor som tog till sig de nya idéerna, knådade dem och förde dem vidare, ofta under stort motstånd från samhällets makthavare. En kvinna som tiden fann hette Kata Dalström och om henne kommer den här boken att handla om. 

Nu har jag sjutton dagar på mig att läsa ut boken och ladda upp för en ny epok i mitt liv.
Jag känner mig hoppfull om ett spännande år, nya bekantskaper, nya erfarenheter och nya skor.
Ska man börja vandra på en ny väg, se till att ha bra på fötterna !






fredag 25 augusti 2017

Plötsligt händer det


Ja, nu har det snart gått tre månader sedan jag slutade på Olofsfors bruk, mycket har verkligen hänt och saker fortsätter att hända. Men en sak är säkert, det har varit svår är att släppa bruket. Vet inte om jag gjort det än, men jag verkligen är på god väg. 
Jag kan säga att jag behövt dom här månaderna att bli bara Åsa igen, man har som varit ett med bruket i 5,5 år, så skilsmässan var inte helt enkel. Sen råkade jag ju fylla 50 år just när jag slutade, så att efter resan till Grekland som jag gjorde med barn, barnbarn och alla respektive blev det lite kidnappningar både här och där av polare, syskon osv. Fantastiskt kul! En kidnappning blev ju tom Youtube film, helt otroligt. Sen var det mer än en avtackning från jobbet också, fantastiskt kul. Både medarbetare, bruksgruppen, guider, m.m. och styrelsen. 

Sen när allt lugnat sig lite så får man börja fundera, vad vill jag göra. Starta eget? Bli anställd? Vad vill jag söka för jobb? Hur kan något jobb matcha Olofsfors bruk. Ska jag kanske läsa en kurs? 
Jag har sökt flera jobb, men verkligen inte känt att det varit helt rätt. Jag hamnar så lätt i ett administrations träsk, förstå mig rätt nu. Inget fel på kontorsjobb, de senaste 10 åren ( minst) så har jag haft kontorsjobb men dom har varit kombinerade med något kreativt, träffat folk, informerat, guidat , utställningar, byggt shop osv. Så om jag ska trivas ( tror jag ) så måste det finnas kreativitet, variation och klurigheteter. 
Det verkar inte helt enkelt, dom jobben växer inte på träd.

Men nu tror jag det har hänt!!!
Jag har varit på anställningsintervju och en kompletterande träff, så nu har vi bara löneförhandlingen kvar. 
Det känns otroligt spännande, utmanande, och samtidigt lite hemtamt och jävligt kul. Kände mig som ett barn på julafton när jag fick beskedet. Ni vet den där känslan då man inte kan stå still, man skulle helst bara vilja springa runt och skratta, skruva upp musik på hög volym och bara studsa. 
Men som gammal facktant så är inget klart förrän man skrivit på ett avtal. Så......men så här nära har jag inte varit ett nytt jobb. 
Och alla dessa miner ( fotot nedan) kommer mina ny kollegor att få vänja sig vid. 
Ledsen, men så är det. 
Vissa bilder ser faktiskt ut som dom är tagna från mitt nya jobb...haha.



onsdag 31 maj 2017

Hej -då

Jaha, nu har jag gjort min sista dag på Olofsfors bruk. Tänk hur fort tre månaders uppsägning kan gå. Helt otroligt!
Jag har haft en toppendag, på alla sätt och det gör det båd kul och jätte svårt att lämna tillbaka nycklarna och åka därifrån.
SCA från nästan hela Sverige har varit på besök, ca 40 st. Dom hade bokat guidning med avslut i kättingsmedjan med Sebastian R och Mia som visade tillverkningen av kätting.
Det är så fantastiskt kul att guida att jag skulle kunna spricka.
Det som var extra roligt och spännande i dag vara att SCA hade med sig en ljudanläggning. ( eller vad jag ska kalla det) Jag hade en mikrofon och alla som skulle gå med på guidningen hade hörsnäckor.  Jag behövde aldrig höja rösten och även om några gick sakta och kom lite senare till mina stop, så hörde dom vad jag sa. Jag kunde till och med gå med ryggen mot gruppen och peka och berätta vad som låg på höger och vänster sida, för jag var i deras huvud. Så jätte jätte bra.
Sen var det ett supertrevligt gäng, det är sååååååå kul.

Sen hände det något där frasen - men så liten världen är! passade bra in.
En man ur gruppen frågade om jag var från Nordmaling, jo svarade jag.
Ja jag har släkt här sa han.
Jaha, blev mitt svar, vem kan det vara.
P-A Sundbom är min bror. Jag bara nästan skrek, va?? Erica Sundbom är ju min absoluta bästa barndomskompis, jag har sovit många gånger hos din bror.
Världen är bra liten!
Vi tog ett foto tillsammans som jag direkt skickade till Erica. Hon blev också lite förvånad över att se sin farbror och mig på samma kort.

Efter en god lunch med smeden och vällpojken ( som råkade vara en tjej) åkte jag tillbaka till bruket och började packa ihop alla skor som samlats på bruket, guidekläder som är mina, min egna kaffekopp och massa annat smått och gått. Det känns konstigt.
Ännu konstigare blev det när jag gick ner till hyttan för att låsa efter guidningen, det kändes inte bra att gå ut ur min favoritbyggnad och sen innan dagen är slut lämnat bort nycklarna. Hm...

Men samtidigt så känns det jätte skönt att lämna på topp. När man tycker att det är kul, spännande och skoj. Vore ju faktiskt värre att lämna om det bara jävades och allt gick emot en. Så jag är nöjd!
Hej då hyttan!

I morgon är första dagen på mitt nya liv, som 50 årig kvinna mellan två jobb. Undra vilken dörr jag ska knacka på och undra vilken dörr som kommer att öppnas?
I morgon ska jag på anställnings intervju i Umeå. Vem vet, vem vet...








onsdag 10 maj 2017

Jag hoppar snart ut i det okända

I torsdags hade jag mitt sista styrelsemöte med stiftelsen Olofsfors bruksmuseum, i rollen som intendent i allafall. Vem vet, jag kanske dyker upp i en annan skepnad :)

Men jag var faktiskt väldigt låg när jag kom hem, la mig på soffan, hämtmat och där låg jag tills jag skulle gå upp och lägga mig på riktigt. Grinig i humöret och osällskaplig.
Nu hade det inte riktigt bara med styrelsemötet att göra.
Den dagen sken solen, utemöbler började plockas fram, tidigare anställda, styrelseledamöter och aktörer som hyr lokal på bruket samlas kring en kaffekopp utanför byggnadsvårds butiken, solen värmer ansiktet och man känner att säsongen närmar sig med stormsteg.
Säsongen är ju den tid man jobbar för hela året på ett eller annat sätt och när folk börjar röra sig på bruket och man känner att det är nära.....det är en speciell känsla, en stark känsla. Och den känslan fick jag bara försöka trycka undan, eftersom det inte blir någon säsong för mig.
Tro nu inte att jag ångrar min uppsägning eller så, men känslan  "att nu laddar vi upp inför säsong" kommer bara med automatik.
Och när den kommer då får jag kraft att rodda allt som behöver göras, men lust och iver. Jag går på högvarv och det bara händer bra och kreativa saker runt bruket och mig.
Så ..... coola ner och försök komma i normalläge var det jag förste göra på soffan i vardagsrummet.
Hmm.... märkligt som tusan.
Det är inte alltid förnuft och verkligheten går hand i hand med känslorna.

I dag är det sämre väder och jag känner inte samma som i torsdags.
Trygghetsrådet har hört av sig och jag ser verkligen fram emot vad som kommer att hända med mig som arbetslös. Hur går det till att vara arbetslös och med trygghetsrådet i ryggen ? Ingen aning faktiskt....
Så nu är jag ivrig på det! Spännande att se vad som händer

I dag hade jag ett samtal med ordförande i stiftelsen Olofsfors bruksmuseum inför att jag slutar.
Jätte skönt att få vädra tankar och händelser som varit och kommer.

Sen åkte jag till Stefan Markströms ateljé i manufaktursmedjan och vi lekte lite med hans kamera. Kul men fruktansvärt obekvämt. Jag ville  hoppa och det fångade Stefan.

I dag hade jag också mitt sista möte med Alla tiders Nordmaling.  Jag blev avtackad med besked. En fantastisk bok av biblioteket och kulturchefen - svenska möbler ( 640 Sidor) vägde mer än mina barnbarn. Och av Västerbottens museum och gruppen en väldigt rolig parlör handduk med norrländsk uttryck. Jätte fin och jätte tack! Kommer att sakna er !

Nu hoppar jag snart ut i det okända med aptit.


tisdag 18 april 2017

Tempo och variation- det är min melodi.

Efter en vecka ledig där jag lunkat på i hemmets trygga vrå, så kom jag i går tillbaka på brottsplatsen.
Å vilken rivstart.
Smeden ringde - kan du gå till blåsmaskinen och mäta stocken? hm...dagen till ära kjol, strumpor och kappa. Jo visst!
Sprätta post och börja betala räkningar som kommit under veckan som gått. Rolf Eriksson dyker upp på kontoret och vi konstaterade att vi fått bokslutet på BW stiftelse, scanna och skicka iväg till SEB för utbetalning.
Sören ( medarbetare) dyker upp och säger vi har ett problem, jag har dubbelbokat mig, kan du ta Bo porten som kommer hit vid 11. Japp om du går och mäter stocken. Sagt och gjort vi bytte arbetsuppgifter.
Steen  dyker upp och ger mig information om byggnadsvårdsdagen den 20 maj och funderar på en affisch. Mailar till medborgarskolan informationen, som vi samarbetar med.
Bo porten dyker upp med Jorma hack i häl. ( dom råkade komma samtidigt) Fixar så att Bo porten kommer in i de lokaler dom ska titta på, funderar vad Jorma vill. Fastighetsbeteckning på en plats, letar en karta samtidigt som Jorma ringer kommunen. Sen fixar vi också ett avtal som legat för underskrift länge nog.
Jag åker iväg och fixar flyttkartonger då jag ska plocka ihop " min" lilla shop. När jag kommer tillbaka kommer Rolf tillbaka som glömt en pärm och vi börjar prata om en ränta, är den betald? För att inte detta ska bli glömt framöver under en övergång, lägger jag in alla betalningar för i år. Lite mindre för Rolf att tänka på, som ska ta över fakturering, löner, bokföring osv .
Åker iväg på lunch och passar på att fixa men blommor till en i styrelsen som behöver en omtanke i en svår stund.
Kliver ur bilen på jobbet och springer på Bo Adolfsson, Vk annonsförsäljning. Snacka lite....
Väl tillbaka på kontoret igen så dyker det upp besökare som frågar efter både byggnadsvårdsbutiken och garnaffären som var här. Förklarar läget.
På tisdag ska jag hålla i en guideutbildning, börjar fundera på material, dagordning osv.
Plötsligt så knackar det på dörren och där stå en som ska vara med på utbildningen, en dag för tidigt.
Han fick som straff dricka kaffe med mig.
Går en stund till så knackar det igen på dörren, där står Stefan Markström och vill säga hej på dig.
Sätter mig sen ner för att skriva ut lite fakturor....men se det var inte så enkelt som det brukar. Fick fundera ordentligt innan jag hittade en rad som gömt sig som gjorde det omöjligt att fakturera. Kontakta hantverkare som sålt sina alster min lilla shop, att jag plockat ihop och dom får hämta det som är kvar. ( ont i hjärtat gör det när jag monterar ner min lilla shop)
Sprang in i museet för att åter igen kolla på de nya hyllorna vi satt upp i köket där, hur mycket måste ställas dit för att det ska se bra ut i sommar. Hm.....
Oj vad jag älskar denna spridning på arbetsuppgifter, verkligen! Var hittar jag ett sådant jobb?
Där man slängs mellan praktiska uppgifter, kontorsjobb, möta människor, fixa med event, utbilda osv. PÅ en dag! Kul kul kul
Kan bara konstarea att jag gillar tempo och variation.




Lägg till bildtext




måndag 27 mars 2017

Youtube Åsa gör en total krasch !


Ja, man kan ju bli knäckt av att vara arbetslös innan man ens blivit det. 
Sedan jag sagt upp mig så har jag sökt tre jobb, under min uppsägningstid alltså. 
Ett har jag varit på anställningsintervju på, gick bra, på ett har tiden inte gått ut än och det tredje har nästan knäckt mig.
Ja, så är det och jag är inte så lättknäckt ska ni veta. Bra självförtroende står det i mitt personliga brev, Jojo.
Efter ansökan var inskickad skulle man få göra en webbintrevju, via telefon eller dator. Laddade hem den app man behövde och tänkte det här är väl inget, innan jag provat. Det fanns faktiskt en provintervju man kunde testa på innan man gav sig på den riktiga, mycket snällt
Måla upp den här bilden........
Ta mobiltelefonen och håll den vid bordsytan och tryck på så att du ser dig själv, bara där började det gå snett. Det ser ut som man väger 150 kg underifrån, jag tryckte genast av, tänkte måste få upp mobilen så jag syns rakt framifrån inte underifrån, det är inte en bra vinkel jag lovar.
Hmm... gick in i ett annat rum där jag hittade en blomma där jag kunde sätta fast mobilen i blomman så att den kom upp en bit. Fortfarande var självförtroendet bra, lite naggat med fortfarande helt ok. 
Jag stänger dörren och upplyser alla i huset att jag vill vara ifred. 
Trycker på provintervju och upp kommer en fråga, berätta om dig själv...en klocka tickade ner i 15 sek, betänketid och sen skulle inspelningen börja. Kör....jag heter Åsa och ......tryckte av. Så skit jobbigt. I högra hörnet tickade en klocka ner tiden du har på dig att svara på frågan , 80-60 sekunder, så stressande. Jag tänkte jag skriver ner stödord som jag vill använda mig av . Sagt och gjort, sprang ut ur rummet och hämtade papper och penna och började skriva. Nu kör jag bara direkt på riktiga intervjun, sluta fjanta dig sa jag till mig själv.
Första frågan - varför skulle du passa för detta jobb? En totalt galen människa stirrar på mig ( som jag väl kände igen) , en klocka som tickar ner 59, 58, 57.....va fan. Helt osammanhängande sa jag nått.
Nästa fråga - varför är du en bra förebild? Fortfarande är svaren helt osammanhängande från en människa som det känns som jag inte känner, för ur hennes mun kommer saker jag aldrig skulle säga känns det som.
Tänkte jag får ta igen dessa dåliga svar på nästa fråga, väntar....nä tack för intervjun??????What? Slut? Hjälp!
Dom kommer aldrig att anställa denna människa tänkte jag.
Gick ut ur rummet med väldigt litet självförtroende och gapskrattande. Ja man kan inte annat än att skratt åt detta elände. Jag har aldrig gruvat inför en anställningsintervju, tycker dom är intressanta,roliga och spännande. 
Men inte det här! 
Så märklig upplevelse. När man ser klockan ticka i högra hörnet inser man att jag hinner inte måla upp en bild, utan kortfattat måste svaret vara och då blev det för kortfattat och ord kommer ur munnen som är ryckta ur sitt sammanhang. Sen ska man försöka rädda något med att säga ett annan ord som inte heller fyller någon funktion.
Hemskt!
Efter en sådan här duvning så vet man knappt vad man tänkte och vad man egentligen har sagt. Helt förvirrat. Jag hoppas verkligen att jag går till en vanlig intervju i detta fall, även om jag inte får tjänsten så skulle jag vilja ha revansch och visa upp den riktiga Åsa.
Ja, jag har så pass gott självförtroende att jag kan skratta åt det och jag sover gott om nätterna. Jag får se det som en lektion i stresshantering och att jag någon gång i framtiden kommer att behöva den här upplevelsen,även om jag just nu gärna skulle varit utan den.
Men mitt tips om ni kommer i samma situation, hoppa INTE över testintervjun. Kör hela det programmet fullt ut, det skulle nog ha förenklat det lite. Men nä, jag tryckte av det pinsamma och gick direkt på skarpt läge och gjorde det ännu mer pinsamt.
Jag bjuder gärna på den här erfarenheten, varsågod!

Så här kände jag mig när jag gick från intervjun 

Men vad kan jag göra åt det nu ?
Galen.......

måndag 20 mars 2017

Cirkusprinsessa? Egen företagare? Vad ska jag bli när jag blir stor?

Nu när jag är inne i ett stadium då man ska avsluta och överlämna arbetsuppgifter och då inser man så otroligt många människor man träffat under tiden som intendent.
Och dom kommer jag inte att säga upp bekantskapen med, men den naturliga kontakten via julmarknaden, lucia, marknadsföring, besökare, bruksgruppen, styrelsen, olika arbetsgrupper, guidegrupper osv kommer ju inte att finnas kvar. För många har jag ju kontakt med via mitt jobb och det börjar kännas lite sorgligt. För vid varje arbetsuppgift som jag tänker den ska jag inte jobba mer med, så finns det så många människor som gör den arbetsuppgiften kul och spännande. Alla dessa möten.

Och inte tala om alla nya möten som jag går miste om.
Ta tex i dag har jag en fotograf i hyttan som fotar bröllopsbilder, så häftigt.Inte ett brudpar, utan till en reklambroschyr ( eller nått sånt)
Snacka om kontraster, den vita oskuldsfulla brudklänningen, mot det hårda järnet och den smutsiga, kalla miljön. Ser verkligen framemot att se resultatet.
Det är så mycket som händer här på bruket som ni läsare inte kan förstå :)

Sen nästa fråga som börjat dyka upp i mitt huvud är, hur ska jag hitta ett jobb där jag får den utmaning, tillfredsställelse, glädje, miljö, lust osv som i det här jobbet på Olofsfors bruk? Jag tror bannemej att jag blivit förstörd här.??? Man börjar undra om man kan få ut skadestånd?
Var hittar jag denna miljö? Utmaning?
Jag har redan varit på en anställnings intervju på ett statligt företag, OPS! Tydliga gränder, inget gummiband i arbetsuppgifterna, kontor kontor snackar vi om. Jag ska erkänna att lite panik fick jag. Allt går så klart att anpassa sig till, men kontrasten var otroligt tydlig. Absolut inget fel på det jobbet, men man kan undra om det var det jobb där jag skulle göra mig bäst. Vilket jobb är det egentligen ? Funderar starkt på att starta eget, eventbyrå. "Åsas tankesmedja fixar "i rosa neon. Då kan jag fortsätta att jobba med vissa av mina gamla kollegor :)

Har märkt för att ta mig igenom denna bergochdalbana som det känns som , så lyssnar jag på musik konstant. Musik, rytmer, dans och rörelser ger mig så otroligt mycket glädje. Måste nog påbörja en danskurs igen, eller kolla vad syrran kör för gympapass nu. För dom är oftast till musik..........Det är så mycket att tänka på hela tiden, avsluta, påbörja, flyga i luften och inte veta vart man landar, så musiken får mig att bara vara där i den rytmen, den glädjen och i just den sången. Underbart!

Ja, det är inte bara att bryta upp. Men jag ser verkligen framemot framtiden, jag vet att något bra kommer. Det måste bara få mogna och ligga till sig, då kommer det att uppenbara sig vad jag ska göra. Sen om det är en danskurs, nytt jobb eller starta eget företag det få vi se : ) Om jag vore yngre skulle jag återgå till cirkusen, där jag levde i mitt tidigare liv, men den drömmen har jag strukit från listan.
Nu är fokus på att överlämna så bra jag bara kan, bara jag fick någon att överlämna till !!!!!!

Detta är faktiskt ett jobb, tro det eller ej :) 

Jag kanske ska återgå till cirkusen, där jag levde i mitt tidigare liv. 

tisdag 7 mars 2017

Nu lämnar jag över stafettpinnen

Det är med sorg i hjärtat jag vill förmedla till mina trogna bloggläsare jag kommer att lämna Olofsfors den 31 maj 2017. Det innebär också att bloggen kommer läggas ner eller att få ett annan innehåll framöver, som.... hur man söker jobb, hur man inskolas på nytt jobb, vad krävs för att byta jobb och möjligen hur man hittar kurser att läsa. Ja vem vet vad innehållet kommer att bli eller om det blir någon fortsättning på bloggen, det enda jag vet är att Olofsfors tiden snart är slut.

Jag trodde inte att jag frivilligt skulle ta steget att lämna Olofsfors bruk. Tänkte mig nog snarare att bli utburen på bår, gå i pension eller nått liknande. Men nu blev jag erbjuden 80 % från 100 % tjänst och jag tackade nej. Det finns inte pengar till ens 80 %, jag ser det.
Genom åren har jag utifrån ekonomi gått upp och ner i tjänstgöringsgrad, anpassat mig och försökt göra det bästa av situationen. Det har sällan ( aldrig) tagits bort arbetsuppgifter vid sänkning av tjänst, utan jag har bara fått springa fortare.  Men jag och styrelsen har tidigare tillsammans efter flera möten konstaterat att nedskärningar är ett måste och det har inte varit något som varken jag eller styrelsen velat.
Gemensamt har vi tagit oss genom obekväma beslut.
Nu är vi där igen, men...denna gång är det lite annorlunda mot andra gånger. Jag ser inte att jag kommer att arbeta 100 % de närmsta åren, och jag känner faktiskt inte att vi tagit det här beslutet tillsammans ( som tidigare) Då satte vi oss ner hela styrelsen och personal och vänt och vridit på möjligheterna till en annan lösning än neddragning av personal.
Och det gör en viss skillnad i min värld !

Jag har verkligen sedan januari  2012 andas Olofsfors bruks historia dygnet runt, alla dagar i veckan. Det är fascinerande hur ett ställe, en plats, en historia kan trollbinda en så hårt som bruket gjort. Ju mer jag lärt mig ju nyfiknare blev jag. Jag har fullkomligt älskat att guida runt besökare här, grottat ner mig i historien och fått lära mig mer och mer om denna fantastiska industrihistoria som bruket bär på. Byggt utställningar, jobbat med bruksgruppen ( alla aktörer på bruket), utvecklat produkter att sälja i shoppen, utveckla shoppen, fixat med säsong och alla aktiviteter som vi har på bruket, jobbat med utveckling och avveckling m.m
Men sen har det så klart varit många tunga delar i arbetet, som att få ekonomin att gå runt, att se potentialen på bruket och inte kunna genomföra det, genomförandet av bruketsdag, julmarknad och lucia som många tycker är självklart på bruket, de aktiviteterna är väldigt svåra att genomföra på en personalstab på  250 % tjänst som nu ska bli 210 % och ytterst lite ekonomiska medel.

Men det har alltid vid kärva tider, funnits dom där guldkornen som vägt över att stanna i detta enormt tuffa arbetsklimat.
Nu senast ( efter jul) så började jag fundera på en berättarföreställning som man kan erbjuda bla konferensgäster och besökare. Jag började läsa alla intervjuer med arbetare från bruket som är nedskrivna och fick även hjälp av Sveriges enda berättar antikvarie att paketera, skala bort och sätta ihop dessa berättelser. Så jäkla kul! Tänkte belysa bruket ur ett kvinnoperspektiv.
Men ...ja ni förstår med en nedskärning av min tjänst och även på vår mark och byggnadsvårdsansvarig Jonny så blir det väldigt svårt att kunna lägga tiden på ett berättarprojekt. Och när jag valde att gå helt blev det så klart helt omöjligt!

Men jag tänker, det finns inte något ont som inte för något gott med sig.
Tänker att man måste sätta sig ner och fundera vad vill man att Olofsfors bruk ska vara?  Vilka ska vara med att utforma bruket? Vad kan man förvänta sig på 210 % tjänst? Vad ingår i kärnverksamheten och hur får man den att fungera?
Det är helt klart roligare att vara visionär och planera för framtiden, men just nu finns ingen nutid kvar nästan. Och då känns planerna om framtiden på styrelsemötena ( som tar stor plats) nästan som ett hån mot personalen som kämpar i nutid.

Jag hoppas med hela mitt hjärta ( och det är stort) att detta kommer att lösa sig.
Och eftersom jag känner bruket så väl, så vet jag att överlevnadsinstinkten finns.  Herre gud bruket har ju överlevt sedan 1762, så det ska nog stå pall några år till.
Men bruket behöver stöttning och jag hoppas att man hittar en bra person som förstår brukets värde och att bruket har blivit gammal och måste hanteras varsamt.



Kanske blir jag heltidsmormor, bästa jobbet ever.... undrar bara vem som betalar ut lönen då? 





torsdag 26 januari 2017

Från Grosshandlare till Mjölkerska, till smed och Chaufför.

I dag har jag jobbat hemifrån, i pyjamas och i sängen fram till kl 11 i allafall. Sen klev jag upp och fortsatte jobba från ett bord.
Jag läser och läser och läser, intervjuer som är nerskrivna. Berättelser från människor som bott tillfälligt på bruket, vissa har bott hela sitt liv på bruket och vissa berättar händelser som dom hört från släktingar som jobbat på bruket. Det handlar om allt från smederna, till fotbollslaget i Olofsfors, från Grosshandlare Wikström, till mjölkerskan, från chauffören till handlaren, från tjänsteman till arbetare, från man till kvinna.
Det är så intressant att man kan spricka. Det kan låta slappt att jobba hemifrån i sängen, men så effektiv är jag inte på jobbet kan jag lova. Jag tog inte ens kaffe kl 09,30 som vi gör när jag är på bruket, nää tokeffektiv. Detta är roligt.
Jag ska försöka sätta ihop en berättarföreställning( eller vad jag ska kalla det) och upptäcker allt eftersom att mycket utav dessa intervjuerna är ren och skär fakta, inte berättelser. Jag kan se en skillnad mellan de kvinnliga och de manliga intervjuerna, de kvinnliga liknar mer berättelser och händelser, medan de manliga är verkligen tid, pengar, konstruktion och funktion.
Så det börjar verkligen gå upp för mig skillnaden mellan guidning och berättelse. Alltså kliv ur den bekväma guidezonen och in i en nya och annorlunda zon.
I dag har jag hittat flera historier som jag vill lyfta ut och få ner på papper, jag har övergångar mellan varje berättelse, men ju mer jag lyfter ur ju mer får jag fundera. Vilket perspektiv ska jag använda ? Hur vill jag förmedla detta? Jag vet att jag inte var detta kommer att sluta, det enda jag vet att det känns jätte roligt. Skulle det inte bli något av detta projekt, så vet jag att min första guidning efter denna läsning kommer att innehålla en hel del nya förstärknings berättelser / anekdoter / minnen från förr.
Namn som Alte Vård, Ragnar Hammarström, Nils Erik Eriksson, Martin Vård, Olle Österberg, Ture Hjelt, David Forsberg, Gunnar Forsberg, Åke Selander, Beda Bergmark, Svea Johansson, Selma Forsberg,Otto Johansson, Filip Nording m.m. snurrar runt i mitt fulla huvud och även om min känsla av bruket har varit bildlig, så ser jag brukets historia ännu mera i bildform i dag.
Tänk om tidsmaskiner fanns.
I morgon ( och i kväll) blir det en skrivdag.






måndag 9 januari 2017

Bruket i Vinterskrud

Ja, nu har vardagen börjat, ledigheterna är slut och allt börjar återgå till normala former. Eller ska börja återgå i allafall..... julen kan göra ett och annat med formen. Och jag som har tillbringar julhelgerna i min nya pyjamas, kan verkligen behöva kliva i arbetskläderna.
Men vardag är vardag, jag tror jag har sagt det förut, men jag gillar verkligen vardagen. Man kan se fram emot semester, ledigheter, pension och allt möjligt. Men underskatta inte vardagen, det är den vi lever i, det är den som ska vara bra, inte bara 4 v på sommaren,
I dag har jag haft besök av Torsten från en Husbilsklubb som planer en träff här på bruket i juni. Går allt i lås så kommer den att infalla när Öl och Whisky mässan är här på bruket, 9-10 juni. Vi tog oss en promenad runt bruket för att se vart det skulle kunna rymmas 30-50 husbilar. Tur att vi har bra relation med kommunen, för efter ett samtal med Sune Höglander så tror jag att det är löst.
Men när vi gick förbi översta dammen så uppenbarade sig flera fantastiska skapelser av is och snö. Is och snö kan verkligen ta olika former, svulstiga och vackra eller som på en bild som små runda bullar. Jag var bara tvungen att stanna av och ta kort med min mobil. Som ni förstår så var det betydligt vackrare i verkligheten. 
Jag fick lust att hoppa på de molnliknande skapelsen, men var lite för rädd att hamna i vattnet och det skulle inte kännas så bra. Så jag nöjde mig med att titta och fota.